Ålands FD 30.1.2015 10/2015

Landskapslagstiftning – Avloppsvattenavgift – Bruksavgift – Tillämpning av avgiftstaxa – Fastställande på basis av vattenförbrukning – Taxans förenlighet med lag

Diaarinumero: 2013/104
Taltionumero: 10/2015
Antopäivä: 30.1.2015

Ändringssökanden hade i grundbesvär bestridit tillämpningen av kommunens taxa som grund för att, utöver en avgift för anslutning samt en bruksavgift med enhetspris, debitera en s.k. grundavgift för avloppsvatten åren 2008–2013.

Förvaltningsdomstolen hade att avgöra huruvida den i taxan föreskrivna grundavgiften var förenlig med landskapslagen om avloppsvattenavgift, enligt vilken kommunen har rätt att som avloppsvattenavgift uppbära anslutningsavgift och bruksavgift, varav bruksavgiften ska fastställas på basis av den mängd vatten som används i fastigheten. Domstolens bedömning var följande:

Förvaltningsdomstolen har i ett tidigare avgörande, vilket rättegångsparterna hänvisat till, prövat grundbesvär över avloppsvattenavgifter i en annan kommun. Förvaltningsdomstolen konstaterade i det ärendet att kommunen debiterat en bruksavgift, som förutom en på vattenkonsumtionen baserad bruksdel även innefattat en fast grunddel som enligt taxan uttryckligen var oberoende av förbrukning. Domstolen fann att den s.k. grunddelen i bruksavgiften stod i strid med landskapslagen, enligt vilken bruksavgiften ska fastställas på basis av den mängd vatten som används i fastigheten, och att taxan till denna del inte fick tillämpas. Förvaltningsdomstolen upphävde de av ändringssökandena debiterade bruksavgifterna i sin helhet och återförvisade ärendet för fastställande av nya bruksavgifter med iakttagande av 5 § 2 mom. i landskapslagen.

Den taxa kommunen tillämpat vid debitering av de nu aktuella avgifterna skiljer sig emellertid från ovan sagda såtillvida att också den s.k. grundavgiften i princip beaktat mängden använt vatten, även om detta fr.o.m. år 2009 skett genom en möjligast grov indelning i enbart två kategorier av förbrukning: under och över 300 m3­/år. Frågan är huruvida en dylik grov differentiering enligt fastighetens vattenförbrukning kan anses vara tillräckligt för att uppfylla lagens krav.

Härvid måste beaktas att lagen inte uttryckligen anger att bruksavgiften måste utgöra ett enhetspris, utan enbart att avgiften måste fastställas på basis av mängden förbrukat vatten. Något krav på enhetspris framgår inte heller av lagens förarbeten. Vidare ger lagen kommunen rätt att fastställa detaljerade grunder för fastställande av avgiften i en taxa, av vilket naturligen följer möjligheten till viss schablonmässighet. I ljuset av detta kan åtminstone kommunens taxa för året 2008, där grundavgiften varit differentierad enligt sex förbrukningskategorier, svårligen anses lagstridig. Vidare skulle underkännandet av den sedan år 2009 tillämpade taxamodellen, trots att denna enbart beaktat två förbrukningskategorier, föranleda en närmast godtycklig prövning avseende hur många kategorier som räcker för att göra taxan förenlig med lag. Förvaltningsdomstolens slutsats är därför att den taxa kommunen tillämpat för att debitera bruksavgift, inklusive grundavgiften, under samtliga åren i fråga måste anses hållas inom ramen för lagens krav på fastställande enligt vattenförbrukning.

Grundbesvären avslogs.

Landskapslagen om avloppsvattenavgift 1 §, 3 §, 5 § 1 och 2 mom, 6 §
Lagen om verkställighet av skatter och avgifter 9 §

Ärendet har avgjorts av förvaltningsdomstolens ledamöter Emil Waris (föredr.), Kristina Fagerlund och Irina Wikström.

Inte överklagat

 
Julkaistu 2.2.2015  Päivitetty 30.3.2015