Hur framskrider straffprocessen?

Polisens förundersökning

Efter att ha mottagit och registrerat en brottsanmälan, överväger polisen om det finns anledning att inleda förundersökning i ärendet. Förundersökning inleds om det finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts. Förundersökningen leds av polisen. Oftast inleder polisen förundersökningen med att förhöra målsäganden, det vill säga brottsoffret. När brottsoffret är ett litet barn, förhör polisen vanligen först den vuxna personen som misstänker att ett brott har begåtts. Utöver målsäganden förhör polisen även den misstänkte och vittnen.

Förundersökningen avslutas med att polisen upprättar ett förundersökningsprotokoll över materialet som samlats in. Brottsoffret och den brottsmisstänkte har möjlighet att ta del av protokollet och i detta skede kan förundersökningen ännu kompletteras. Efter detta skickar polisen förundersökningsprotokollet till åklagaren. Åklagaren beslutar om åtal ska väckas eller inte.

Om den misstänkte i ett brott som riktar sig mot ett barn är barnets vårdnadshavare eller vårdnadshavarens släkting, kan vårdnadshavaren inte företräda barnet. Detta betyder att om en av föräldrarna misstänks för ett brott som riktar sig mot barnet, kan ingendera av föräldrarna vara barnets intressebevakare i ärendet. I dessa fall förordnas det en ställföreträdare för intressebevakaren. Myndigheterna sörjer för skaffandet av ställföreträdaren.

Undersökning av fysiska skador

Som en del av förundersökningen kan en läkare på begäran av polisen göra nödvändiga undersökningar för att konstatera eventuella fysiska skador. Dessa undersökningar görs i regel inom specialiserad sjukvård. Läkarundersökningen ska göras så snart som möjligt efter händelsen. Det är viktigt att eventuella skador undersöks och registreras noggrant. I samband med undersökningen kan skadorna fotograferas. Ibland tas också blod- och urinprov samt andra behövliga prov. Läkaren lämnar ett utlåtande över sin undersökning till polisen.

Undersökningen av ett barn börjar med en vanlig läkarundersökning, där läkaren lyssnar på hjärtat och lungorna, känner på magen och tittar i munnen. Barnet undersöks "från topp till tå" så att man inte missar något viktigt. Det strävas efter att göra undersökningen på ett sådant sätt att barnet känner sig så tryggt och lugnt som möjligt. Undersökningen görs inte mot barnets vilja.

Läkare, andra hälsovårdsmyndigheter och vissa andra myndigheter är skyldiga att göra barnskyddsanmälan och brottsanmälan då de misstänker sexuellt utnyttjande av barn, om sådana anmälningar ännu inte har gjorts. Om hälsovårdsmyndigheterna misstänker att ett barn har misshandlats är de skyldiga att göra barnskyddsanmälan. Också polisen är skyldig att göra barnskyddsanmälan då det misstänks att ett barn har blivit utsatt för misshandel eller ett sexualbrott. Barnskyddsmyndigheterna ska bedöma barnets situation och säkerställa att barnet är tryggt. Dessutom erbjuder barnskyddsmyndigheterna vid behov hjälp även till föräldrarna.

Förhör med barn

En viktig del av förundersökningen är att förhöra barnet. Polisen bestämmer i samarbete med åklagaren huruvida förhöret hålls hos polisen eller på basis av polisens begäran vid en rättspsykiatrisk undersökningsenhet för barn och ungdomar, som finns vid i anslutning till universitetscentralsjukhusen. Största delen av förhören med barn hålls hos polisen. Vid en rättspsykiatrisk undersökningsenhet hörs barnet av en psykolog som specialiserat sig på att intervjua barn. Innan barnet förhörs träffar förhöraren vanligen barnets föräldrar.

Före förhöret samlas det in sådan bakgrundsinformation som är av betydelse för fallet. I bakgrundsinformationen kartläggs barnets, familjens och närståendekretsens förhållanden samt ärenden som gäller brottsmisstanken. I bakgrundsinformationen ingår också väsentliga uppgifter om barnets uppväxt och utveckling, vilka kan vara nyttiga för att underlätta förhöret. På basis av bakgrundsinformationen bedöms det noga om det eventuellt finns andra orsaker till brottsmisstanken. Denna bedömning betyder dock inte att man inte tror på barnet eller familjen, utan bedömningen syftar till att säkerställa ett neutralt forskningsgrepp. Det är fråga om en grundläggande princip som gäller både förundersökningen och en rättvis rättegång. Det är viktigt att eventuella felaktiga eller obefogade misstankar identifieras.

Barnet förhörs vanligen 1–3 gånger. Syftet är att på ett så pålitligt sätt som möjligt höra barnets egen berättelse om vad som har hänt. Förhöret börjar med att man med beaktande av barnets utvecklingsnivå går igenom de regler och anvisningar som gäller intervjun. Barnet pressas inte att tala.

För att förhöret ska lyckas är det viktigt att förhöraren skapar en så bra kontakt med barnet som möjligt. Kontakten skapas i lugn och ro, och det kan hända att själva brottsmisstanken inte alls behandlas under det första förhöret. Vid förhöret används i allmänhet inga hjälpmedel och barnet hörs inte heller vid sidan av lek. Situationen kan vara krävande för barnet, men många barn och unga upplever det som en lättnad att få tala om saken.

Med tanke på alla parter är det viktigt att förhöret sköts på ett tillförlitligt sätt.

När ett barn förhörs ska dennes lagliga företrädare (vanligen barnets vårdnadshavare eller ställföreträdaren för intressebevakaren) underrättas om förhöret. Företrädaren har rätt att vara närvarande vid förhöret, om inte denna person själv misstänks för det brott som undersöks. Det rekommenderas dock att föräldrarna inte är närvarande i förhörsrummet. Det är oftast lättare för förhöraren att skapa ett samarbetsförhållande med barnet om föräldrarna inte är närvarande, och det kan också vara lättare för barnet att berätta om händelsen självständigt. Barnet kan oroa sig för föräldrarnas reaktioner och till och med låta bli att berätta om vissa saker för att skydda sina föräldrar. För tonåringar eller barn som närmar sig tonåren kan det vara svårt att berätta om vissa saker som är viktiga för förundersökningen i föräldrarnas närvaro. Om föräldern är på plats är det svårt att utreda en situation där föräldern har missförstått något eller av misstag styrt barnet i en viss riktning. Föräldern får absolut inte vara närvarande om det finns en risk att föräldern har ett eget intresse i saken, till exempel om det samtidigt pågår en vårdnadstvist.

Om barnet hörs vid en rättspsykiatrisk undersökningsenhet för barn och ungdomar ska polisen följa intervjun. Polisen är dock inte närvarande i samma rum med barnet och psykologen som intervjuar barnet, utan polisen följer intervjun via en videoförbindelse i ett annat rum. Också åklagaren, barnets biträde, ställföreträdaren för intressebevakaren, den misstänktes biträde eller personer som hör till den rättspsykiatriska undersökningsenhetens personal kan följa intervjun via en videoförbindelse.

Förhör med ett barn som är under 15 år inspelas vanligen på en ljud- och bildupptagning oberoende av om förhöret sker hos polisen eller vid en rättspsykiatrisk undersökningsenhet. Videoupptagningen transkriberas, det vill säga skrivs upp ord för ord, och texten bifogas till utlåtandet av den rättspsykiatriska undersökningsenheten och till förundersökningsprotokollet.

Ett barn som är under 15 år behöver vanligen inte vara närvarande vid domstolen för att berätta om händelsen, om hans eller hennes berättelse har inspelats i samband med förundersökningen. Den som misstänks för brottet har rätt att ställa frågor till barnet via den rättspsykiatriska undersökningsenhetens intervjuare eller polisen.

Också förhör med 15-17-åringar kan spelas in på en ljud- och bildupptagning och upptagningen kan användas som bevis i rättegången, om barnet behöver särskilt skydd i synnerhet med beaktande av hans eller hennes personliga omständigheter och brottets natur.

Den rättspsykiatriska undersökningsenheten upprättar ett skriftligt utlåtande till polisen om sina undersökningar. Utlåtandet utgör en del av förundersökningsmaterialet. Efter att förundersökningen har slutförts kan du begära förundersökningsprotokollet av polisen.

När barnet har kallats in för förhör bör du beakta det följande:

  • För att misstanken om brott ska kunna utredas på ett pålitligt sätt är det bäst att prata så lite som möjligt om ärendet med barnet före förhöret. Barnet ska alltså inte "tränas" inför förhöret. Undvik att prata om det ärende som förhöret gäller eller frågor som har samband med brottsmisstanken, om inte barnet själv tar upp dem.
  • Du kan med beaktande av barnets ålder berätta för honom eller henne vad det är för ett ställe han eller hon ska gå till. Du kan säga att barnet ska gå till ett ställe där han eller hon får prata med en tant/farbror/polis, och att många barn och unga går till detta ställe för att prata. På detta ställe får barnet prata och berätta om olika saker som hör till hans eller hennes liv, såsom skolan, kompisarna, hemmet osv.
  • Boka förhörstiden så att den passar in i barnets dagsrutiner och se till att barnet har vilat och ätit före förhöret.

Åklagaren

Åklagaren ska bl.a. se till att ett brott bestraffas enligt vad som stadgas i lagen. Åklagarna är varken polisens eller domstolens tjänstemän utan fungerar som självständiga tjänstemän vid de lokala åklagarämbetena.

Ett brottmål överlämnas till åklagaren efter att polisen har slutfört förundersökningen. Åklagaren avgör ärendet enbart på basis av det skriftliga material som polisen överlämnat till honom eller henne efter förundersökningen. Vid behov kan åklagaren be polisen lämna in tilläggsutredningar.

Åklagaren bedömer separat i fråga om varje brottsmisstänkt och varje gärning om det finns tillräckligt med bevis om att ett brott har begåtts. Åklagaren väcker åtal om det finns sannolika skäl för att den misstänkte är skyldig till brottet.

Om det inte finns tillräckligt med bevis för att ett brott har begåtts, beslutar åklagaren att inte väcka åtal. Detta betyder dock inte att man inte tror på brottsoffret. Det betyder enbart att bevisen inte räcker till för att väcka åtal. Ibland baserar sig beslutet om att inte väcka åtal på andra lagstadgade skäl, t.ex. på att åtalsrätten har preskriberats, det vill säga att en för lång tid förflutit från brottet. Om åklagaren inte väcker åtal i ärendet skickar han eller hon ett skriftligt meddelande om detta till parterna. Samtidigt ger åklagaren anvisningar om vad du kan göra om du är missnöjd med åklagarens beslut.

Om åtal väcks får parterna uppgift om åtalet först av tingsrätten. Tingsrätten meddelar bl.a. behandlingsdagen, brottet som åtalet gäller samt de bevis som åklagaren har för avsikt att lägga fram.

När ärendet behandlas vid tingsrätten läser åklagaren upp åtalet, lägger fram de skriftliga bevisen samt hör de personer som han eller hon anser vara nödvändigt att höra för att styrka åtalet. Ibland kallar parterna in sina egna vittnen.

Rättegången

Om åklagaren beslutar att väcka åtal behandlas brottmålet vid tingsrätten. Tingsrätten ber målsäganden, det vill säga barnet, dennes vårdnadshavare eller ställföreträdaren för intressebevakaren, att skicka till domstolen sina anspråk mot den åtalade i skriftlig form. Biträdet hjälper till med detta.

För ärendet bestäms en behandlingsdag. Då hålls den egentliga muntliga rättegången vid tingsrätten. Tingsrätten underrättar den åtalade om att han eller hon måste vara närvarande vid rättegången. I detta sammanhang underrättas den åtalade också om åtalet och ersättningsanspråken. Också till målsäganden (offret) och vittnena skickas en kallelse till rättegången. Av kallelsen framgår om personlig närvaro vid rättegången är nödvändig. Om målsäganden är personligen närvarande vid rättegången, har han eller hon rätt att ha med sig ett biträde och en stödperson.

Ett barn behöver vanligen inte vara personligen på plats vid rättegången, om han eller hon vid tidpunkten för rättegången är under 15 år och om förhöret har spelats in på ljud- och bildupptagning i samband med förundersökningen. Barnet hörs vid en rättegång genom att se på bild- och ljudupptagningen. Också 15–17-åringar kan höras på detta sätt, om de behöver särskilt skydd.

När ett barn som är över 15 år hörs vid en rättegång är det möjligt att använda vissa specialarrangemang för att skydda barnet. Det är bra att diskutera frågor som gäller hörandet på förhand med biträdet. Även domstolen kan kontaktas i förväg. Barnet kan vid behov ordnas möjlighet att bekanta sig med domstolens lokaler före rättegången.

Föräldern är inte skyldig att vara på plats vid rättegången när barnet hörs. Det överenskoms skilt med barnet eller ungdomen om förälderns närvaro vid rättegången. Föräldrarna kan höras vid rättegången som vittnen.

För att skydda barnet hålls rättegångar som gäller sexuellt utnyttjande av barn i regel utan att allmänheten är närvarande. Tingsrätten kan också förordna att målsägandens identitet och handlingarna som gäller ärenden ska hållas hemliga. Det kan också förordnas att domen ska hemlighållas. Den åtalades namn, brottet som han eller hon dömts för, ersättningar som dömts ut samt straffet är dock alltid offentliga uppgifter.

Vid rättegången läser åklagaren upp åtalet och framställer sina yrkanden. Därefter framställer målsäganden eller dennes biträde målsägandens ersättningsanspråk och sedan meddelar den åtalade hur han eller hon ställer sig till de yrkanden som framställts. I vissa fall kan åklagaren på målsägandens begäran framställa även målsägandens ersättningsanspråk. Åklagaren presenterar ärendet och det skriftliga beviset. Därefter hörs parterna och vittnena personligen. Rättegången avslutas med slutanförandena och efter detta överlägger tingsrätten sitt beslut. Domen kan antingen avkunnas i rättssalen eller meddelas senare skriftligen i domstolens kansli.

I domen ska tingsrätten avgöra om den åtalade har gjort sig skyldig till brottet och bestämma straffet samt avgöra frågan om ersättningsskyldighet. Domstolen kan också förkasta åtalet, till exempel om bevisen inte räcker till för att döma den åtalade.

Tingsrättens dom kan överklagas hos hovrätten. En fullständig handläggning av besvär vid hovrätten kräver i regel tillstånd till fortsatt handläggning.

Vad händer efter rättegången?

Om det inte söks ändring i tingsrättens dom, vinner domen laga kraft och den kan verkställas. Detta betyder att den dömde börjar avtjäna sitt straff och är skyldig att betala de ersättningar han eller hon dömts att betala.

Rättsregistercentralen och utsökningsmyndigheterna svarar för verkställigheten av bötesstraff. Om böter, ersättningar eller andra betalningar som dömts ut inte betalas frivilligt, kan utmätningsmannen utmäta en del av den dömdes lön, pension eller egendom för att se till att betalningen görs.

Brottspåföljdsmyndigheten svarar för verkställigheten av fängelsestraff och samhällspåföljder.