Brott och straff

Behandling av brott

Åklagaren avgör om ett brott som polisen utrett ska behandlas i domstol. Om brottet är lindrigt kan åklagaren utifrån lagstadgade grunder låta bli att väcka åtal. Om ett brottsoffer anser att åklagarens beslut är felaktigt kan han eller hon själv väcka åtal.

Parter i brottmål är brottsoffret dvs. målsäganden, den åtalade dvs. svaranden och åklagaren. Svaranden delges åtalet genom stämning. I stämningen uppmanas svaranden att gå i svaromål för de yrkanden som riktas mot honom eller henne. Samtidigt kallas svaranden i allmänhet till rättegång, men han eller hon kan också uppmanas att skriftligt svara på åtalet före rättegången.

Målsäganden kallas att närvara personligen i rättegången, om det är nödvändigt för att reda ut ärendet.

I rättegången behandlas ärendet muntligt. Rättegångar är i allmänhet offentliga, och således kan vem som helst följa med dem. Domstolen kan dock besluta att behandla ett ärende bakom lyckta dörrar.

Den muntliga förhandlingen i ett brottmål börjar med att åklagaren lägger fram sina yrkanden på svaranden och motiverar dem. Målsäganden kan ha bett åklagarenden lägga fram även sina yrkanden i målet. Om målsäganden själv lägger fram sina yrkanden på ersättning får han eller hon ordet efter åklagaren.

Därefter hörs svaranden. Svaranden kan antingen bekänna eller bestrida den gärning han eller hon åtalas för. Svaranden ska också svara på målsägandens yrkanden på ersättning. Därefter motiverar åklagaren och målsäganden sina ståndpunkter mer detaljerat. Svaranden avger sitt utlåtande om händelserna.

Därefter hörs vittnen. Först svär vittnet vittneseden eller avger en försäkran. Parterna i målet och domstolen kan ställa frågor till vittnet. Även målsäganden och svaranden kan höras i bevissyfte. Domstolen kan även godkänna annan bevisning, till exempel skriftliga bevis.

Till slut framför parterna sin uppfattning om hur målet borde avgöras. Om målet inte blir avgjort samma dag fortsätter förhandlingen i allmänhet genast följande dag.

I allmänhet avges domen i slutet av sammanträdet. I omfattande och komplicerade mål kan avgivandet av domen dock skjutas upp. Då meddelar domstolen att domen avges en viss dag och finns att få i domstolens kansli.

Avgörandet och motiveringarna samt ersättningarna till målsäganden framgår av domen. Om den dömda, åklagaren eller målsäganden är missnöjd med tingsrättens dom kan han eller hon överklaga domen hos hovrätten. Besvärstiden är 30 dagar, men före det ska parten inom sju dagar meddela den behöriga domstolen sitt missnöje över domen.

Skriftligt förfarande

En del brottmål kan behandlas skriftligt i tingsrätten. I skriftligt förfarande avgör domaren målet utifrån skriftligt material. Muntlig förhandling ordnas inte och parterna i målet inkallas inte till domstolen.

De flesta lindriga och sedvanliga brott kan behandlas genom skriftligt förfarande. Förutsättningen är att svaranden bekänt gärningen och ger sitt samtycke till skriftligt förfarande. Även eventuella brottsoffer ska ge samtycke till skriftligt förfarande.

Brott som begåtts av under 18 år gamla personer behandlas dock inte genom skriftligt förfarande.

Även i skriftligt förfarande kan svaranden lägga fram sin uppfattning om straffyrkandet och eventuella ersättningsanspråk. Detta sker skriftligt.

Straff

Om svaranden konstateras ha gjort sig skyldig till brott kan han eller hon dömas till böter eller ovillkorligt eller villkorligt fängelsestraff. Domstolen kan också låta bli att döma den skyldiga till straff. Till exempel otillräkneliga döms inte till straff.

Bötestraff består av dagsböter. Dagsbotens storlek beror på den dömdas inkomst. Den minsta dagsboten är 6 euro. Ju mer klandervärd gärningen är desto större är antalet dagsböter. Det största tillåtna antalet dagsböter för ett brott är 120 och för flera brott 240.

Om den dömda inte betalar böterna frivilligt eller genom utsökning kan tingsrätten omvandla böterna till fängelse. En dag i fängelse motsvarar tre dagsböter.

Det längsta fängelsestraffet för ett brott är 12 år och för flera brott högst 15 år. Ett över två år långt fängelsestraff är alltid ovillkorligt och avtjänas alltså i fängelse. En fånge beviljas i allmänhet villkorlig frihet innan han eller hon avtjänat hela fängelsestraffet.

I stället för ovillkorligt fängelsestraff kan en person dömas till samhällstjänst. Det innebär att den dömda utför arbete för samhället. Förutsättningen är att straffet är högst 8 månader fängelse och att den dömda lämpar sig för och går med på samhällstjänst.

Ett fängelsestraff på högst två år kan vara villkorligt, såvida inte till exempel den dömdas brottshistoria kräver ovillkorligt straff. Under 18 år gamla personer döms till ovillkorligt fängelsestraff endast i exceptionella fall. Domstolen fastställer längden på det villkorliga straffet och prövotiden, som är 1–3 år. Om den dömda begår brott under prövotiden för vilket ovillkorligt fängelsestraff bör utdömas kan även det tidigare villkorliga straffet omvandlas till ovillkorligt straff.

En del korta ovillkorliga straff kan omvandlas till övervakningsstraff. En person som dömts till övervakningsstraff bor hemma hos sig men övervakas med tekniska metoder och på andra sätt. Den dömda är skyldig att följa ett fastställt dagsprogram. I övrigt ska han eller hon vistas i sin bostad.

 
Publicerad 4.4.2017