Förundersökning och tvångsmedel

I allmänhet ansvarar polisen för förundersökningen av brottet. Övriga förundersökningsmyndigheter är Gränsbevakningsväsendet, Tullen och Försvarsmakten.

Vid förundersökningen utreds om det finns skäl att misstänka brott i ärendet. Undersökningen inleds när myndigheten får en anmälan om brott eller på annat sätt informeras om saken. Därefter hör myndigheten brottsoffret, de misstänkta, ögonvittnen och eventuella andra parter samt skaffar annat bevismaterial. Vid behov kan även tvångsmedel användas i förundersökningen.

När undersökningen har slutförts sammanställs materialet till ett förundersökningsprotokoll som skickas till åklagaren för åtalsprövning. I vissa situationer kan förundersökningsmyndigheten genom eget beslut besluta att ärendet inte går till domstol. Mer information om förundersökning (poliisi.fi).

Brottsoffret och den misstänkte har rätt att få en avgiftsfri kopia av förundersökningsprotokollet. De informeras också om ärendet inte går vidare till domstol.

Ibland är ärendet till sin natur sådant att parterna kan ha nytta av någon annan slags utredning i stället för rättegång. En sådan möjlighet erbjuds av medling i brottmål. Polisen utreder möjligheten till medling under förundersökningen. Mer information om medling i brottmål (thl.fi).

I vissa fall kan polisen låta bli att göra en förundersökning. Orsaken till detta kan till exempel vara att det misstänkta brottet är ringa och brottsoffret inte framställer ett skadestånds- eller straffyrkande till den som gjort brottet. Polisen ska underrätta brottsoffret om förundersökningen inte görs eller om den avbryts.

Polisen undersöker alltid brott som hör under allmänt åtal när en misstanke om ett sådant brott uppstår. Brott som hör under allmänt åtal är bland annat stöld, misshandel och våldtäkt. Målsägandebrott undersöker polisen endast när offret yrkar på straff för den som gjort brottet. Målsägandebrott är bland annat ärekränkning, snatteri och skadegörelse.

Tvångsmedel

Åklagaren, domstolen och förundersökningsmyndigheterna, dvs. polisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet och Försvarsmakten, kan vid behov använda tvångsmedel. Med hjälp av dem tryggas utredningen av brottet, rättegången och verkställigheten av straff.

Tvångsmedel begränsar den misstänktes grundläggande fri- och rättigheter. Därför kan de endast användas när förutsättningarna i tvångsmedelslagen uppfylls.

Tvångsmedel som förordnats av polisen

Tvångsmedel som polisen har beslutanderätt i är till exempel

• upptagande av signalement
• gripande och anhållande
• husrannsakan och genomsökning av utrustning
• beslag

Tvångsmedel som förordnats av tingsrätten

Tvångsmedel som behandlas i tingsrätten är

• häktning
• reseförbud
• skingringsförbud och kvarstad
• teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation

Häktning

Tingsrätten kan bestämma att den som på sannolika skäl är misstänkt för brott ska häktas i väntan på domstolsförhandling. Av sannolika skäl misstänkt för ett brott innebär att det är mer sannolikt att misstanken visar sig vara riktig än att den visar sig vara felaktig. En ytterligare förutsättning för häktning är att

• det lindrigaste straffet för brottet är två års fängelse eller
• det strängaste straffet för brottet är ett års fängelse och det finns skäl att misstänka att den misstänkte flyr eller på annat sätt försvårar utredningen av brottet.

Häktningen upphör när domstolen meddelar sitt avgörande i ärendet. Domstolen kan också redan tidigare besluta att det inte längre finns förutsättningar för häktningen.