Tvångsmedel

För att säkerställa brottsutredningen, rättegången och verkställigheten av straffet används olika tvångsmedel.

Polisen beslutar om användningen av många tvångsmedel, t.ex. gripande, anhållande, upptagande av signalement, beslag och husrannsakan.

I tingsrätten behandlas de frågor som gäller häktning, reseförbud i stället för häktning, skingringsförbud, kvarstad samt tillstånd för teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation.

Häktning

Den som på sannolika skäl misstänks för ett brott kan häktas, när

  • det lindrigaste straffet för brottet är två års fängelse eller
  • det strängaste straffet för brottet är fängelse i minst ett år och det finns skäl att misstänka att den misstänkte flyr, försvårar utredningen eller fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Häktning på sannolika skäl kommer dessutom i fråga i vissa specialfall, till exempel när en misstänkt ljuger om sitt namn eller sin adress eller vägrar att uppge dem.

En person är på sannolika skäl misstänkt för ett brott när det är mer sannolikt att misstanken visar sig riktig än att den visar sig felaktig. Häktning kan komma i fråga också när de ovan nämnda förutsättningarna för häktning finns men misstanken ännu inte bygger på sannolika skäl, utan personen i fråga bara skäligen är misstänkt för brottet (s.k. lägre misstankeströskel). I detta fall krävs också att en utredning som stöder det sannolika i misstanken väntas.

Ingen får häktas eller hållas häktad om det på grund av ärendets natur eller personens ålder eller andra personliga förhållanden är oskäligt.

Beslutet om häktning fattas i allmänhet av tingsrätten på den ort där det misstänkta brottet har begåtts. Polisen måste framställa ett yrkande om häktning av den anhållna brottsmisstänka personen senast den tredje dagen efter gripandet. Yrkandet ska tas upp utan dröjsmål och senast fyra dygn efter gripandet. På grund av häktningsärendenas brådskande natur har tingsrätterna ett joursystem och yrkandet kan vid behov behandlas också i tingsrätten på en annan ort än den där det misstänkta brottet begicks.

En misstänkt som är anhållen förs av polisen till behandlingen av häktningsärendet, där han antingen förklaras häktad eller friges. Om den brottsmisstänkte inte är anhållen, får han i allmänhet tillfälle att infinna sig för att svara på yrkandet. En misstänkt som uteblivit från behandlingen kan förklaras häktad i sin frånvaro. I så fall utfärdas en efterlysning.

Om den brottsmisstänkte har häktats därför att han skäligen är misstänkt för brottet och en tilläggsutredning (t.ex. undersökningsresultat) beträffande hans skuld inväntas, ska saken tas upp till ny behandling senast en vecka efter föregående häktningsbeslut. Om det då inte kan visas att misstanken bygger på sannolika skäl, ska den häktade genast friges.

När den misstänkte har förklarats häktad, bestämmer tingsrätten inom vilken tid åtal ska väckas. Denna tid kan på åklagarens begäran vid behov förlängas.

På begäran av den som har häktats ska tingsrätten ta upp häktningsärendet till ny behandling inom fyra dygn från att begäran framställts, dock så att det gått minst två veckor från föregående behandling. Ärendet ska behandlas på nytt också i sådana fall att det t.ex. på grund av ny utredning finns skäl till detta.

Reseförbud

För den som på sannolika skäl misstänks för ett brott kan bestämmas om reseförbud, om det strängaste straffet för brottet är fängelse i minst ett år och det finns anledning att misstänka att personen flyr, försvårar utredningen av fallet eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. I allmänhet är det polisen som bestämmer om reseförbud, men tingsrätten kan när den behandlar ett häktningsyrkande bestämma om reseförbud i stället för häktning.

I reseförbudet bestäms från vilken ort eller vilket område den misstänkte inte får avlägsna sig. Han kan också åläggas att under bestämda tider vara anträffbar i sin bostad eller på sin arbetsplats, att på bestämda tider anmäla sig för polisen eller att vistas på en anstalt eller ett sjukhus. Om personen i fråga bryter mot förbudet, kan han anhållas och häktas.

Skingringsförbud och kvarstad

Tingsrätten kan bestämma att skingringsförbud ska gälla för egendom som tillhör

  • en person som är skäligen misstänkt för ett brott eller
  • en person som med anledning av brott kan dömas till att ersätta skada eller till att förverka ett penningbelopp till staten

En förutsättning för skingringsförbudet är att det är fara att personen i fråga försöker undvika att betala böterna, ersättningen eller det förverkade beloppet genom att gömma eller förstöra sin egendom, fly eller på annat jämförbart sätt.

Skingringsförbudet kan gälla högst till ett belopp som motsvarar de böter, den ersättning eller den förverkandepåföljd som kommer att dömas ut. Skingringsförbud innebär att ägaren inte får sälja eller annars överlåta den egendom som berörs av förbudet. Utsökningsmyndigheterna sköter verkställigheten av skingringsförbudet.

Om ett skingringsförbud inte kan anses vara tillräckligt för att säkerställa betalningen, kan lös egendom beläggas med kvarstad, och tas då om hand av utsökningsmyndigheten.


Teleavlyssning och Teleövervakning och teknisk observation

Med teleavlyssning avses att ett meddelande till och från en teleanslutning (bl.a. telefon, mobiltelefon), e-postadress eller utrustning som ägs eller används av den som misstänks för ett brott, i hemlighet avlyssnas eller upptas för utredning av innehållet i meddelandet.

Med teleövervakning förstås att hemliga identifieringsuppgifter (bl.a. telefonnummer) skaffas fram om telemeddelanden till och från en teleanslutning, adress eller utrustning som den misstänkte innehar eller använder. Information kan även skaffas om mobilteleapparatens position. Vid teleövervakning kan en anslutning också tillfälligt stängas. Med en målsägandes samtycke kan teleövervakningen också inriktas på en anslutning som denna målsägande innehar eller använder.

Teknisk observation betyder att man med hjälp av teknisk redskap lyssnar på, betraktar eller följer den som misstänks för brott.

Tingsrätten kan ge polisen tillstånd att utnyttja dessa tvångsmedel, om en person är skäligen misstänkt för vissa grova brott som finns uppräknade i 10 kap. tvångsmedelslagen (860/2011). Tillstånd till teleövervakning kan ges bl.a. när någon är skäligen misstänkt för

  • ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år,
  • brott mot ett databehandlingssystem som har begåtts med hjälp av terminalutrustning,
  • narkotikabrott, koppleri
  • eller förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte.

En ytterligare förutsättning för teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation är att de uppgifter som fås fram kan antas vara av stor vikt för utredningen av brottet.


 
Publicerad 11.7.2019